Barefoot Ronnie
Tillbaka till rötterna..
Jag snubblade över en forumtråd på parkour generations hemsida, ang barfotalöpning för ungefär en vecka sen, och blev väldigt nyfiken på ämnet. Införskaffade mig också boken; "Born to run", av Christopher Mcdougall, som många som börjat med barfotalöpning pratat om. Jag har sett titeln blinka förbi ett par gånger när man läst på om "skon" vibram five finger, som är en sorts "handske" för foten, mer än en sko. För att ge dig en barfotaupplevelse, men skydda dig från glas, och småsten.
Boken grep tag om mig direkt kan jag säga. Precis som idéen med att springa barfota gjorde.
Jag har ju tränat en hel del barfota. Mycket parkour och akrobatik inomhus (gymnastiska övningar känns ju mer naturligt, och lättare utan otympliga skor, som man dessutom kan trampa snett med). Sprungit lite inomhus också när man värmt upp barfota. Plus, så har jag ganska länge sprungit med en vad jag tror är bra löpteknik under dom två år jag har sprungit ganska aktivt. Lärde mig tidigt att springa med att sätta ner främre foten först, och har kört på den stilen (som man förövrigt automatiskt i princip också använder när man springer barfota. Hälen är inte skönt att skicka ner hårt i asfalten när man är barfota!). Har aldrig haft några problem med mina knän, fötter eller min rygg under tiden jag löptränat, så jag antar att jag haft ganska bra form på min löpning också.
Så, med den bakgrunden, bestämde jag mig för att dagen efter jag börjat läsa Born to run, och börjat intressera mig för barfotalöpning att jag minsann skulle prova!
Jag gav mig ut på en tur på 3.2 km på asfalt. Blev förvånad över hur skönt det kändes (ja, det gjorde bitvis också ont av allt smågrus), men i det stora hela kändes det så otroligt befriande, och skönt, och ja.. Roligt!
Sprang hela vägen med ett leende på läpparna och kände direkt att jag ville springa mer. Insåg dock att jag måste börja lugnt, så mina fotsulor får bygga upp lite.
Sen dess har jag ömsom läst Born to run (eller ja, lyssnat då det är en ljudbok), och sprungit VARJE dag sen i lördags. På måndagen tog jag en lång skogsrunda dock på stigar, grusvägar och över väldigt onådiga platser för en barfotalöpare som precis börjat. Så då använde jag mina gamla slitna lågbudget skor, som jag normalt har när jag tränar parkour. Dom har iaf minimalt med dämpning, så det kändes som ett ok komplement då jag inte vågar springa den sträckan barfota än ;)
Sen har jag kört på. Dock så skippar jag asfalt i någon större utsträckning, eftersom det inte är så kul. Istället joggar jag på asfalten upp till elljusspåret, och springer sen det två varv (ca 6 km), och joggar sen hem på asfalten igen. Sjukt skönt att göra tidigt på morgonen, och starta dagen med!
Ska försöka fortsätta springa varje dag nu jämnt! Det är sååå härligt att starta dagen med en lång barfota springtur!
För lite info om varför och hur när det gäller barfotalöpning, kolla in:
www.barefootrunner.com
http://www.sportsscientists.com/2010/03/barefoot-running-and-shoes-q.html (intressanta diskussioner)
http://www.barefootted.com/index.php?q=/ (en av karaktärerna i boken, som för övrigt är en sann historia)
Tänk så här.. Människan har sprungit utan dyra och speciellt sportskor i årtusenden över en väldigt blandad typ av underlag, och har aldrig lidit av löprelaterade skador. Förens Nike började tillverka dom första Löparskorna. Bara det säger ju en hel del... Innan 70-talet hade man aldrig hört talats om problem med fötter, knän och rygg p ga av löpning.
Kolla upp länkarna. Läs "Born to run", och sparka av er skorna, eller ta åtminstonde på er skor utan en massa onödig dämpning, och ge er ut och spring!
Vi är alla födda för att springa!
Intressant bild som förklarar lite om barfotalöpning!
http://www.unshodrunner.com/wp-content/uploads/2010/01/barefootoverview.jpg
Jag snubblade över en forumtråd på parkour generations hemsida, ang barfotalöpning för ungefär en vecka sen, och blev väldigt nyfiken på ämnet. Införskaffade mig också boken; "Born to run", av Christopher Mcdougall, som många som börjat med barfotalöpning pratat om. Jag har sett titeln blinka förbi ett par gånger när man läst på om "skon" vibram five finger, som är en sorts "handske" för foten, mer än en sko. För att ge dig en barfotaupplevelse, men skydda dig från glas, och småsten.
Boken grep tag om mig direkt kan jag säga. Precis som idéen med att springa barfota gjorde.
Jag har ju tränat en hel del barfota. Mycket parkour och akrobatik inomhus (gymnastiska övningar känns ju mer naturligt, och lättare utan otympliga skor, som man dessutom kan trampa snett med). Sprungit lite inomhus också när man värmt upp barfota. Plus, så har jag ganska länge sprungit med en vad jag tror är bra löpteknik under dom två år jag har sprungit ganska aktivt. Lärde mig tidigt att springa med att sätta ner främre foten först, och har kört på den stilen (som man förövrigt automatiskt i princip också använder när man springer barfota. Hälen är inte skönt att skicka ner hårt i asfalten när man är barfota!). Har aldrig haft några problem med mina knän, fötter eller min rygg under tiden jag löptränat, så jag antar att jag haft ganska bra form på min löpning också.
Så, med den bakgrunden, bestämde jag mig för att dagen efter jag börjat läsa Born to run, och börjat intressera mig för barfotalöpning att jag minsann skulle prova!
Jag gav mig ut på en tur på 3.2 km på asfalt. Blev förvånad över hur skönt det kändes (ja, det gjorde bitvis också ont av allt smågrus), men i det stora hela kändes det så otroligt befriande, och skönt, och ja.. Roligt!
Sprang hela vägen med ett leende på läpparna och kände direkt att jag ville springa mer. Insåg dock att jag måste börja lugnt, så mina fotsulor får bygga upp lite.
Sen dess har jag ömsom läst Born to run (eller ja, lyssnat då det är en ljudbok), och sprungit VARJE dag sen i lördags. På måndagen tog jag en lång skogsrunda dock på stigar, grusvägar och över väldigt onådiga platser för en barfotalöpare som precis börjat. Så då använde jag mina gamla slitna lågbudget skor, som jag normalt har när jag tränar parkour. Dom har iaf minimalt med dämpning, så det kändes som ett ok komplement då jag inte vågar springa den sträckan barfota än ;)
Sen har jag kört på. Dock så skippar jag asfalt i någon större utsträckning, eftersom det inte är så kul. Istället joggar jag på asfalten upp till elljusspåret, och springer sen det två varv (ca 6 km), och joggar sen hem på asfalten igen. Sjukt skönt att göra tidigt på morgonen, och starta dagen med!
Ska försöka fortsätta springa varje dag nu jämnt! Det är sååå härligt att starta dagen med en lång barfota springtur!
För lite info om varför och hur när det gäller barfotalöpning, kolla in:
www.barefootrunner.com
http://www.sportsscientists.com/2010/03/barefoot-running-and-shoes-q.html (intressanta diskussioner)
http://www.barefootted.com/index.php?q=/ (en av karaktärerna i boken, som för övrigt är en sann historia)
Tänk så här.. Människan har sprungit utan dyra och speciellt sportskor i årtusenden över en väldigt blandad typ av underlag, och har aldrig lidit av löprelaterade skador. Förens Nike började tillverka dom första Löparskorna. Bara det säger ju en hel del... Innan 70-talet hade man aldrig hört talats om problem med fötter, knän och rygg p ga av löpning.
Kolla upp länkarna. Läs "Born to run", och sparka av er skorna, eller ta åtminstonde på er skor utan en massa onödig dämpning, och ge er ut och spring!
Vi är alla födda för att springa!
Intressant bild som förklarar lite om barfotalöpning!
http://www.unshodrunner.com/wp-content/uploads/2010/01/barefootoverview.jpg
