Le Parkour

Ja, jag har under en period reflekterat mycket över varför. När det handlar om många saker, men främst träning.
Varför tränar jag?

Det är en ganska stor fråga, och en komplex frågeställning som inte har ett enkelt svar. Det är också en fråga jag tycker alla utövare av vad dom nu än utövar för aktivitet, må det vara fotboll, eller frimärkssamling borde ställa sig.

Men när det gäller mina funderingar så kommer det främst kretsa runt parkour, och fysiskt träning.

För att förstå hur jag började, och hur mitt "varför" såg ut när jag började, får vi ta det hela från start. För min del började det hela med att jag satt alldeles för mycket vid datorn för ca 3 år sen. Jag kände att jag ville förändra mitt liv. Jag började med att sluta spela online spel vilket tog upp alldeles för mycket tid av mitt liv och gjorde mig till oaktiv individ. Jag har alltid varit en fysisk människa som testa olika sporter, och alltid sett till att hålla igång. Främst på gym och med långa skogspromenader. Dock brukade jag alltid gå ut hårt en period, och träna intensivt i kanske två till tre månader. Sen trappade det hela ner, och jag blev lat och det gick ett par månader innan jag återupptog träningen. Kosten har alltid varit dålig också. Eftersom jag naturligt är ganska smal oavsett vad och hur mycket jag äter, så har jag aldrig brytt mig om vad jag stoppar i mig. Alla dessa faktorer höll på att förvandla mig till en person jag inte ville vara!

Så, mitt första steg, det var att sluta med online spel som sagt. Jag hade ingen plan. Jag visste bara att det var ett stort steg för att förändra min personlighet. Jag tränade på gym ganska ofta, men åt fortfarande ganska onyttigt (det fanns dock perioder då vi försökte sluta med onyttigheter, och det ja, gick som en jojo, upp och ner).

Under sommaren 2008 i början på juni, så satt jag vid youtube, och snubblade över ett klipp på David Belle. Det var ett klipp som kallas "Speed air man". En lite rolig ordlek. "Spid er man" :)

Hur som helst blev jag helt tagen av vad jag såg. Jag vart som förtrollad över att se denna människa ta sig fram i sin stadsmiljö med hopp, språng och klättring på ett obehindrat och väldigt effektivt sätt. Jag kände direkt att detta var något jag också kunde göra! Kanske inte lika bra och smidigt, men jag kunde definitivt ut och hoppa och klättra över saker! Jag har alltid varit en klätterapa som alltid gillat att utmana mig själv, och ja "leka".

Sagt och gjort. Jag kollade på klipp hela den dagen. Allt jag kom åt. Det var nästan uteslutande klipp med David Belle och Parkour Generation som fångade min uppmärksamhet. I början hade jag inte ens övervägt möjligheten att man kunde kombinera det här med volter. Det handlade bara om ren och skär effektiv rörelse. Framåt, över och under!

Det visade sig att det inte var så lätt som jag trodde. Jag upptäckte också att desto mer jag lärde mig om parkour, filosofin och människorna bakom grundandet, så fanns det en stark fysisk del i det hela. Det var inte bara att gå ut och hoppa över ett staket. Det var inte parkour. Man gjorde det för ett syfte. Man tränade sin kropp och sitt sinne. Man gjorde sig stark och användbar, för sin familj, och för andra. En individ stark både mentalt och fysiskt och kapabel att hjälpa. Med dom grundtankarna började min resa och min vandring till idag.

Då, när jag började, då var parkour visserligen en del filosofiskt, men till största delen såg jag det som ett sätt att träna kroppen och sinnet. Det var ungefär som karate, eller en annan kampsport. En träningsmetod, med en filosofisk del. Jag förändrades i mitt sätt att se på världen och fick vad som brukar kallas för "Pk-vision". Parkour ögon. Allt jag tittade på analyserade min hjärna direkt. Där kan jag hoppa, där kan jag klättra. Där kan jag komma upp, om jag gör först så, sen si osv.. Jag blev helt uppslukad. Jag tänkte, åt och sov parkour.

Då tränade jag, först för att det var en kul träningsform. Sen för att det blev mitt liv. Mitt största intresse utöver min familj. Ungefär som datorspelandet hade varit. Så har det varit fram tills för en tid sen. Tror jag började förändras när min dotter föddes. Jag såg fortfarande parkour snarare som mitt liv, än en del av mitt liv.

Nu?

Jag har en son nu också. Familjen växer. Tiden räcker inte riktigt till som den gjorde i början, men jag tränar mycket och aktivt ändå. Under min resa med parkour upptäckte jag också vikten av bra kondition, och glädjen i löpträning. Något jag hållit på med hela tiden. Förra året upptäckte jag också glädjen i att springa och träna barfota. Ett bra sätt för att stärka kroppen mer, och få en mer naturlig träning. Mina tankar runt parkour har gradvis förändrats. I början tyckte jag nästan illa om alla som lade ner mycket energi på att göra volter utomhus, och kallade det för parkour. Efter mitt första år hade jag insett att det spelar faktiskt ingen roll om folk gör volter och kallar det parkour eller ej. Det är bara ord. Folk rör på sig. Folk har kul. Det är viktigare än namn. Jag försöker dock sprida MIN syn på parkour till alla jag tränar med. Vikten av att träna sin kropp korrekt. Att ta det lugnt, och ta sina framsteg successivt. Samt hur viktigt det är att faktiskt träna sin kropp, mer än att bara utöva parkourtekniker. Jag har ända sedan jag började varit väldigt inspirerad av "Methode Naturelle", som är själva urkärnan till parkour. Methode Natureller är helt enkelt naturlig träning, och ur den som dagens hinderbana kommer. Det handlar om att krypa, gå, springa, klättra, hoppa, lyfta, bära, kasta, försvara och simma. Dessa tio huvudpunkter är saker man fokuserar runt i träningen. Parkour har lyft ut delar av detta och skapat en egen träningsform som är inriktad på effektiv och snabb rörelse enbart.

Blir mycket text, men det är tyvärr nödvändigt! Som sagt. Min familj växer, och tiden krymper. Förr kunde jag bli ordentligt otålig, och nästan arg om jag inte kunde träna. Eller att det kom något i vägen för min träning. Jag blev frustrerad. Jag kände ett behov av att lära mig vissa speciella rörelser. Jag ville kunna allt nu, och blev frustrerad över att jag inte var "duktigare" än jag var. Jag trodde jag var trogen idealen som är parkour, och ett sunt tänkande, men jag blev beroende av parkour. Precis som jag var av datorspel. Visserligen ett sundare beroende, men icke desto mindre ett beroende, även om det inte var så starkt som det kanske låter. Men träningen är tänkt att fostra mig till en bättre människa, så jag kan leva mitt liv bättre. Träningen är inte tänkt att VARA mitt liv. Det är det jag kommit till insikt om.

Nu om jag inte kan träna det eller det, så kan jag lika gärna göra något annat. Jag kanske aldrig kommer göra en dubbel bakåtvolt ner på gräs (eller så kanske jag gör det). Det spelar faktiskt ingen roll, och jag känner ingen brådska i livet längre. Jag känner inte längre något behov av att jag MÅSTE. Jag bara GÖR. Här och nu. Jag tror att för mig är det en ganska radikal insikt som gjort mig otroligt mycket gladare. Sen att jag inte begränsar mig. Alla rörelse är kul! Volter är bra för kroppskontrollen, även om det inte är något jag prioriterar, tycker jag det är ofantligt kul, och nyttigt för mig och min kropp. Löpning är nog det jag ser som det viktigaste i min träning. Faktiskt känns det mer som parkour, än att göra olika tekniker över en mur för mig. Parkour för mig handlar om att både fysiskt och mentalt ta sig framåt, och inte stanna för några hinder. Oftast när vi rör oss rent fysiskt från en punkt till en annan så är det inte så många hinder i våran väg förutom våran kondition.

En annan sak jag funderat mycket över, är det faktum att vi som parkourutövare ofta letar ställen att träna på, istället för att göra det vi kan med det vi har. Vi gnäller mycket över att "Ahh, jag har inga bra ställen att träna på!" osv.. Detta är dåliga ursäkter. Om du inte har några cat leaps där du bor och lever, varför ska du då träna dom? Visst det är bra att kunna tekniken, och det är aldrig fel att leta ställen för specifika tekniker. Men låt dig inte uppslukas av det! Gå ut, och använd fantasin med det som finns till hands. Ren fysisk träning kan man göra var som helst. Alla människor har oftast någon form av natur i närheten. Det finns träd att klättra i. Stenar att hoppa över och emellan. Det handlar om att utforska sin omgivning och röra sig i den.

Mycket text, och jag har mycket mer funderingar, men jag känner att det börjar bli mycket text, och mina funderingar börjar bli lite osammanhängande, och kanske svårt och ointressant att läsa.

Men ja, hela mitt liv kretsar numer runt träning verkar det som. Men vad spelar all denna träning för roll för mig om den inte är för ett syfte? Vad har jag för nytta av muskler och ett långt liv, om jag inte har någon att dela glädje och sorg med, eller någon som har nytta av mig? Självklart ska man ha kul med sin träning, och man ska inte plåga sig "bara" för att få ett långt liv eller vara "användbar". Men det bästa är om man kan hitta något som skänker glädje, och samtidigt aktiverar dig. Jag tycker att ALLA borde röra på sig. Mycket. Vi har tappat mycket av våran naturliga träning vi förr fick från att jaga, fly och överleva våran tuffa vardag. Det är det parkour och en del andra träningsformer knyter an till. Naturliga sätt att röra på sina muskler och aktivera sin kropp, så man kan leva ett långt och aktivt liv. Men tanken är inte att man ska leva för att träna. Man ska träna för att leva!

För att återgå till Varför.

Jag brukade träna för att det var kul, och bra träning
Sen var det en livstil (det är det fortfarande), som tog över mitt liv.

Men nu är det också så mycket mer. Jag begränsar mig inte till "parkour", volter och den typen av rörelse. Löpning, klättring, lyfta vikter.. Det finns mycket mer som gör oss till friska starka individer. Många glömmer också bort att motionera mentalt. Läsa böcker och information om andra ting i livet som inte handlar om parkour eller fysisk träning. Hjärnan måste också få motion!

Men varför? Ja, för mig handlar det om att bli stark, hålla mig frisk och leva länge. Allt för min familj. För mina barn och min sambo. Jag vill leva ett långt, aktivt spännande liv. Upptäcka nya saker. Resa, möta människor och ha kul långt över när jag passerat 100 år. Man bör nog inte bli för uppslukad av EN sak, och låta det ta över ens liv. För dig kanske det är något annat. Bara att ha kul t ex! Det är precis lika ok. Det spelar egentligen ingen roll varför. Bara DU vet varför du gör det du gör, och att du är lycklig.  För mig är parkour numer bara EN del av livet (om än en väldigt stor del).

Jag känner att när jag läser igenom det här, så blev det kanske lite onödigt långt, mina tankar är kanske inte alltid så bra sammansatta. Men jag orkar inte skriva om, så jag låter det vara. En del saker kanske jag vill omformulera, och en del saker har jag låtit varit osagt, som kost t ex.. Men det viktigaste är att DU funderar över VARFÖR du tränar? Nu har jag främst tänkt på parkourutövare, men det här är något som jag sa i början, att alla borde fundera över. Det är nyttigt att veta varför man tränar. Var ärlig mot dig själv, och kom ihåg att mina synpunkter är inget jag ser som sanningar. Det är bara MIN syn på det hela. Att jag t ex inte gillar att det tävlas i parkour, och liknande betyder inte att jag tycker illa om dom som tävlar. Att du inte tränar av någon annan anledning än att du inte har något bättre för dig och att det är kul, gör inte att du har "fel". Men jag tror att dom flesta inte ens funderar så mycket.

Be strong, be useful!