Le Parkour

Tjoho. Längesen jag skrev nu..

Har varit fullt upp kan jag säga!

Barnen har haft en period med lite förkylningar, feber och vi tror att Heira haft vattkoppor också. Så det har varit många långa nätter med gråt och lite sömn. Nu är dock allt tillbaka till det vanliga igen, så det känns skönt!

I helgen som var, så var vi till Falun en sväng hela familjen. Skulle varit på min ena brors dop i söndags, men Heiras vattkoppor satte stopp för det tyvärr. Men vi hade väldigt trevligt hos min mor i vart fall. Var en riktigt skön helg!

Förra veckan sprang jag också mitt livs andra marathon. Även det avverkade jag barfota, och som jag tidigare skrivit så är det Vansbro terrängmarathon det handlar om.

Allt började smått kaotiskt. Vi skulle egentligen ha åkt till Falun på tisdagen, och stannat där tills på söndagen var det tänkt.

Vi packade bilen full, och lastade in barnen och gav oss iväg. Efter ca 2 mil hemifrån, så började bilen låta konstigt, och det tempraturmätaren la av. Vi stannade så fort vi kunde i Forsmark, och märkte då att det rykte ur bilen. Kylaren insåg vi direkt. Vi fick ringa Jennys bror som kom och bogserade hem oss, och vi tog bilen till verkstaden. Väl där kunde dom ganska snabbt konstatera att det var termostathuset som gått. Dom hade ingen sådan del hemma, utan blev tvungna att beställa, så ingen bil förens tidigaste onsdag eftermiddag (!). Jag hade ju ett marathon att springa på onsdagen. I VANSBRO, TRETTIO MIL BORT! Dessutom hade vi alla sett fram emot ett par sköna dagar i Dalarna hos min mor.

Jag började fundera på en lösning. Hyrbil kanske? Men efter jag kollat mina alternativ insåg jag att det skulle bli alldeles för dyrt. Alternativ nr två; samåkning?

Kollade igenom deltagarlistan på loppet, och tog hjälp av eniro, och försökte höra av mig till folk som kunde tänkas passera Uppsala, så jag kanske kunde åka med. Kammade noll, och hittade tillslut mitt alternativ i buss, tåg och buss. Jenny pushade mig, och peppade mig så jag skulle komma iväg. Tur man har en förstående familj och en underbar tjej!

När jag väl var iväg på onsdagen så flöt allt på fint. Buss till Uppsala, och sen tåget till Borlänge, för att slutligen ta bussen till Vansbro. Dock så var tåget försenat, och efter en miss från ena eller andra sidan så väntade inte våran anslutande buss på oss! Snopet..

Vi som skulle med bussen pratade med SJ, blev skickade till Dalatraffik, och sen tillbaka till SJ vilka slutligen fixade en taxi åt oss, vilket jag tycker var väldigt schysst, även om man inte kunde förvänta sig mindre. Tack för det!

Urban som arrangerade loppet hade dock en skjuts åt mig i värsta fall som kunde komma och hämta mig. Helt otroligt uppskattat. Som tur var så behövde inte den arma själen åka dom nio milen till Borlänge och hämta mig!

Väl i Vansbro så mötte Urban upp mig, och skjutsade mig till starten. Där sken solen, och det började droppa in folk när jag kom dit vid tolv. Några var redan där också, och det såg riktigt väl förberett ut.

Jag pratade med folk där, och även två personer som jag hade pratat med på telefon tidigare. Fick mycket frågor och intresserade runt min barfotalöpning. Tror ingen riktigt trodde jag skulle springa hela banan barfota. I efterhand är jag själv förvånad.

Starten gick klockan 14:00, och jag kände mig riktigt peppad. Dock kunde jag förberett mig bättre med mat. Hade bara ätit frukt förutom min frukost vid 06:00.

Är är en bild på banan för övrigt:



Vi var 51 st som startade på marathonsträckan, och lika 54 st tror jag på halvmarathon.

Starten gick fint och vi sprang fram längs en ganska fin grusväg som var helt okej för mina bara fötter. Vi hade vattnet på våran vänstra sida en stund innan vi försvann in i skogen, och det var en riktigt skön känsla. Det kändes verkligen som att jag skulle fixa det här på runt en timme milen tempo. Kom in i skogen, och det var en riktigt behaglig banan att springa barfota. Lite rötter och kottar, men inget jag inte var van vid efter min förberedande träning. Vi sprang på rätt bra, och jag gick åt sidan lite då och då för att släppa fram löpare som ville hålla lite högre tempo, och det var svårt att springa om på stigarna.

Efter en bit i skogen så kom vi ut på ett parti vid ett järnvägsspår. Där var det en hel del grus bredvid spåret, och i själva spåret. Jag försökte springa på brädorna i spåret, men det blev för korta steg, eller för långa om jag hoppade över varannan. Så det var bara att bita ihop och hålla ett lågt tempo. Gick bra, och jag behövde inte gå en meter där, men det gjorde ganska ont, och var frustrerande när jag ville hålla mitt tempo uppe. Blev omsprungen av ganska många där, och då hade vi sprungit ungefär en mil. Fick höra av en person som sprang om mig i efterhand att han sprang om mig efter 54 minuter. Så det är väl rätt ok tid att passera milen på barfota i skogen. Men sen, efter detta så började det bli ganska så tufft.

Jag ska inte bli alltför långrandig, men jag stötte på grusväg en bit efter det här, och då körde jag rakt in i en vägg. Gruset var stort och grovt och vasst, och var helt omöjligt att springa på, så jag tvingades gå i ett väldigt långsamt tempo, och det var väldigt frusterande när jag kände mig full av energi och lust att springa.

Vi kom efter ett tag ut på lite asfalt, och då fick jag ta igen mig lite, och sprang om några av dom som jag blivit passerad av på grusvägen. Pinade på rätt friskt, tills vi kom till grus igen. Gick ömsom småsprang korta bitar där jag kunde, och malde på framåt. Jag visste att så fort skogen kom igen så skulle jag få springa, så med det i tanke så pushade jag på, och gick på så fort jag kunde.

Efter det här så började man märka av höjderna också i banan, för det bar av uppåt hela tiden. Hade en hel del partier en bit fram där man fick springa på gräs, stigar och bland myrmarker. Men det var mycket grus. Alldeles för mycket krossgrus för att springa barfota. Så jag tvingades gå en hel del. Tyvärr kan man säga att mina ambitioner med tid "grusades". Men å andra sidan var min ambition från början att bara ta mig runt!

Tuffaste var när man kom till en plats som heter Knösen. Innan hade man sprungit på en lååång väg uppför (som jag faktiskt kunde springa på för en gångskull). Sen när jag kom fram höll jag på att få en chock, för det bar av uppåt väääldigt brant! Tror inte det var många som sprang hela vägen upp där.

Kan också tillägga att jag tog mig tid att stanna nån minut vid varje vätskekontroll och prata lite och dricka i lugn och ro. Kände att jag behövde det efter all psykisk utmattning av att inte kunna springa och det var skönt för fötterna att få vila en minut eller två, då det inte var någon massage direkt.

Efter knösen blev det dock riktigt fint, och jag fick springa på i en väldigt häftig miljö, först brant nerför bland rötter och stenar, och sen ut bland myrmark, och över spångar. Förbi vatten och in på en riktigt häftig väg av sand och kottar, mellan Hästingeleden och Gladtjärn. Ska tillägga också att funktionärerna gjorde ett fantastiskt bra arbete, med att serva oss längs banan med dryck och energi och med att peppa oss som sprang. Det var nog väldigt tufft att vara där ute bland myggen i flera timmar också!

Efter Gladtjärn där det för övrigt också var mycket pepp och folk, så kom ännu en av dom fruktade grusvägarna. Riktigt mentalt jobbigt när man får upp farten på nytt, och så springer man på dom där fanstygen!

Men jag bet ihop, och sa till mig själv att jag ska inte ge upp. Jag SKA i mål om jag så får gå hela vägen.

När jag passerat en plats som kallas för Vändplan där man fick lite chips och vatten (och en trevlig pratstund), så vart det bättre igen, då var det in i skogen igen och man kunde få upp farten på nytt. Efter en stund så började farten och energin komma tillbaka när jag fick springa. När det var ca 2.9 km kvar till mål så mötte jag upp med Urban, och han följde med mig en bit och filmade lite! Väldigt kul, och sällskapet gav mig ny energi så jag kunde få upp mitt tempo lite. Körde på och underlaget var så fint så jag behövde inte gå en meter den sista biten. Lägger en länk till filmklippet här under så kan ni själva se lite av när jag springer på slutet. Jag är med på slutet av klippet ett par minuter in:




Väl i mål så, så vilade jag en minut ungefär, sen så kastade jag mig i Vansbroälven! Skönt som tusan, och för min kropp väldigt välbehövligt!

I överlag var jag väldigt imponerad av arrangemanget, funktionärerna och allt. Det enda man kan känna i efterhand är att det hade varit kul med en souvenir av något slag när man går i mål. Medalj eller så, samt kanske någon form av mat eller så i målgången. Men loppet är ungt, var andra året det arrangerades, så det kommer nog bli bättre om det fortsätter. Är i vart fall grymt imponerad av Urbans angagemang och hängivenhet! Otroligt drivande och positiv människa som jag är väldigt glad att jag fick prata en hel del med! Otroligt snäll också ska tilläggas, då jag inte hade någon skjuts till Borlänge från Vansbro, så skjutsade han mig dit efter allt var någorlunda ihoppackat! Grymt uppskattat!

Väl i Borlänge så skjutsade min mor mig sen hem mitt i natten. Otroligt vilket stöd jag fick den här dagen, och det var väldigt skönt att vid halv ett halta in i sovrummet här hemma, och krypa ner i sin egen säng!

Dagen efter kändes min kropp oförskämt bra. Fötterna var lite ömma, men inga sår, blåsor eller skador. Det enda jag fick känningar i var ovansidan av min högra fot/vrist. Där var jag öm i ett par dagar. Tror det blev överansträngt av allt uppför, och för mycket springa på tårna.

Nästa år, så vill jag gärna springa igen. Dock inte helt barfota. Antingen springer jag delar barfota, och gruspartierna med sandaler eller Vibram Five Finger. Vi får se. Det lutar åt att jag springer hela loppet i något minimalistiskt alternativ.

Pratade med en man som heter Mats Söder (som för övrigt kom in på fjärde plats!), som var en van terränglöpare som sprang i ett par skor som heter "Keen". Jag fick titta och känna på dom (otroligt tunna och lätta!). Så dom är jag sugen på att prova framöver. Alternativt så springer jag hela loppet i ett par luna sandals från Barefot Ted. Vi får se!

Träningen har kommit igång igen också efter vilan från marathon. Körde ett riktigt kul och hårt kettlebell pass här i Östhammar igår, samt så blev det lite barfotalöpning på asfalt innan och efter. Skönt och kul, och det känns i kroppen idag!

Senare idag ska jag träna parkour, och om det är några som kan och vill kommer jag leda lite uppvärmning och fys, och sen kör vi ganska fritt. Tanken är att leta upp en bra källarnedgång, och öva cat leaps. Praktiskt med en trapp, så man själv kan välja avstånd till väggen. Sen kan man träna "climb-ups" också. Så det blir nog skoj. Sen har jag lite andra planer på fysdelen, där man inkluderar lite rörelseslinga med fysiskt krävande övningar. Blir nog skoj!

Nu ska jag luta mig tillbaka och bara vara en stund medan barnen sover lunch, och Jenny är ute på promenad. Jenny fyllde år i tisdags också kan jag tillägga! Var väldigt kul och trevligt med besök och fika. Hon fick då ett våffeljärn av sin mor som vi invigde idag till lunch. Mums!

Sen glömde jag bort också att tidningen var här i Måndags och intervjuade mig till ett reportage som kommer på söndag i UNT.

Så.. NU ska jag koppla av en stund!

Be well and run free!