Le Parkour

Nu har jag klarat mitt första maraton! Helt otroligt vilken kul upplevelse det var!

Lyckades inte bara ta mig runt BARFOTA, HELA loppet, utan lyckades även nå mitt mål att göra det på under fyra timmar.

Jag gick i mål på 3:53!
Så jag är väldigt nöjd.

Mina tider under loppet kan ni se här


Helgen har varit helt galen!

Fredagen så jobbade jag 06:00 - 12:00, och åkte sen hem för att packa, umgås och äta något. Åkte sen in till Uppsala för att besöka den nyinvigda parken för parkour som byggts i eriksberg. Väldigt fin liten park, och jag gillade stället trots mitt initiala motstånd till tanken på en parkourpark, eftersom jag tycker parkour ska utövas i sin närmiljö, och vara helt fritt. Men det ger helt klart en del fördelar, och vi kan ändå röra oss på andra platser. Om inte annat kommer det bli väldigt bra för nybörjare för att prova grundtekniker utomhus och liknande.

För att få en liten insyn i parken och den rörelse man kan utöva där så kan ni kika på ett filmklipp en medlem ur UPK gjort från invigningen. Riktigt bra gjort tycker jag av Josefine!

Invigningen (försökte bädda in den i mitt inlägg, men det verkar som det inte funkade!)

Sen efter jag spenderat en timme nästan där, med att träna lite lätt och umgås med alla underbara människor, så begav jag mig vidare mot Stockholm och Södertälje där jag spenderade kvällen hos min bror och hans familj. Underbart kul att få träffa dom och umgås med dom, eftersom jag inte sett dom på väldigt länge, då dom bott ett år i Shanghai, och var hemma sist i somras. Dom har nyligen flyttat hem igen, så det var kul att få umgås!

Fick god mat och hade det väldigt trevligt innan jag fick en god natts sömn.

Lördagen började med en rejäl frukost, och sen gav vi oss av in till Stockholm. Min bror och en kompis till honom skjutsade in mig, och var min support under loppet. Dom släppte av mig i närheten av stadion, och jag vandrade in till området där man fick sitt start nr, och sin påse för kläder och ägodelar. Snörade av mig mina skor, och tänkte ut ett bra sätt att sätta mitt chip som registrerar tiden på mitt ben. Det ska normalt sitta vid skosnöret i skon, men jag tog loss ena skosnöret på mina skor som jag gick dit i innan jag packade ner dom, och knöt fast chipet vid min vrist, utanpå mina löpartights. Funkade bra, och det satt fast ordentligt, utan att det skavde eller märktes av.

Sen var det bara att röra på sig, och värma upp kroppen lite, och röra sig i startfållan på väg mot starten. Jag hade så pass högt startnr, så jag hamnade i den andra startgruppen på 11:40.

Var oerhört spännd inför det okända som låg framför mig, men också laddad, och jag kände mig självsäker att det inte skulle bli några problem att fullfölja det hela. Var spännd inför hur fort jag skulle orka springa, och hur tufft det skulle bli på slutet.

Jag hörde ganska många som reagerade på att jag var barfota, men jag såg ingen annan. I starten såg jag heller ingen med Vibram five fingers eller liknande.

11:40, och starten går!

Vi börjar röra på oss och det kändes fantasiskt bra, och asfalten kändes ganska skön under mina fötter efter ett tag. Första hundra metrarna var lite tufft, med en del grus, och lite gropig asfalt.

Jag kom in i en ganska bra takt rätt fort, och höll den bra kände jag. Jag föredrar att springa utan pulsklockor, gps och musik, så jag fick förlita mig på hur min kropp kände och min kroppskännedom för att hitta en bra fart som jag trodde skulle hålla hela vägen. Hade mycket spring i benen i början, och det var svårt att inte gå ut för hårt, eftersom jag visste att 4.2 mil är en lång sträcka, och vi hade inte ens sprungit en mil än!

Sprang på bitvis rätt bra, och drog förbi många, och gick sen in en jämnare takt.
Alla kommentarer under loppet från både löpare och åskådare hjälpte väldigt mycket att ge mig energi! Stort tack till alla som tog sig tid att prata med mig under loppet. Det hjälpte mig framåt, och höll mitt humör på en högre nivå! Fick för övrigt bara positiva kommentarer, så det var kul.

Var väldigt imponerad över att det vara så många som sprang och kämpade på! Med skor eller utan, så är det en fantastisk bedrift att springa över fyra mil, oavsett hur lång tid det tar. Det är tufft!

Första varvet gick oförskämt bra kände jag, men jag visste att jag inte ens kommit halvvägs när det var avklarat, så jag fick se till att inte dra iväg för mycket. Hade dock mycket spring i benen, så jag drog på rätt bra milen mellan 2 och 3 mil.

Sen när jag kom till kaknästornet och djurgården började det kännas lite, och det var första gången det började ömma i fötterna lite, och då hade vi kommit halvvägs. Men det gick bra, och jag kämpade på, och försökte hålla igång takten. Såg till att dricka vid ungefär varannan vätskekontroll, och tog druvsocker, saltgurka, banan och energi bar så fort jag fick chansen.

Under loppet såg jag några som sprang med Vibram five finger (totalt tre stycken), och tog mig tid att prata med en av dom. En trevlig tjej som sprang på väldigt bra. Ingen aning hur det gick, men det såg bra ut när vi var på väg in mot grönan. Såg dock inte henne mer efter det.

När vi hade passerat grönan började jag känna av fötterna rätt bra, och började bli ganska öm. När det var en mil kvar ca, så var jag vääääldigt öm under fötterna, men det helt klart hanterbart. Alla glada kommentarer gav mig energi att kämpa på! Kan villigt erkänna att jag började fundera på om det här verkligen var en så bra idé.

Jag kämpade på, och visste att det inte var långt kvar. Jag hade redan sprungit mer än 3 mil, så banne mig om jag skulle ge upp nu!

Kändes som det gick väldigt långsamt sista milen, men det visade sig senare att jag haft ungefär samma fart genom hela loppet i snitt. Så det var nog bara mentalt det gick trögt på slutet.

När det var ca 1.5 km kvar och jag började se stadion var det  som om jag fick ny energi, och ökade takten ganska ordentligt. Sprang väldigt fort, och löpte in på stadion. När jag kom in där visste jag att min bror skulle finnas där någonstans, och eftersom han kanske skulle missa mig bestämde jag mig för att göra lite show för publiken, så han lättare skulle upptäcka mig. Han hade dessutom sporrat mig innan loppet att det vore kul om jag spurtade in i mål. Sagt och gjort, jag la i femmans växel och sprang så fort jag bara kunde, och jag har ingen aning om vart jag fick all kraft ifrån, för jag sprang väldigt fort!

Hörde speakern läsa upp mitt namn: "Här har vi en väldigt fin spurt av Ronnie Nystedt!". Sen kom jag in i mål, och det kändes helt surrealistiskt..

Nu är det söndag. Det känns fortfarande overkligt att det var IGÅR som jag sprang 4.2 mil barfota på asfalt i Stockholm!

Fick en fin lördag efter loppet. Åkte hem till min bror i Södertälje, och tog en lååång skön dusch, god mat (grillat!) samt en öl, och ett glas vin. Kändes toppen, men jag var väldigt öm i mina fotsulor, och mina ben kändes rätt möra. Dock kände jag mig i mycket bättre skick än jag trodde jag skulle göra.

Bokade in ett tåg från min bror, och åkte hem på kvällen, eftersom jag gärna ville komma hem till min älskade familj, och få vakna hemma dagen efter maran kändes väldigt lockande. Efter tåg och buss var jag hemma till halv ett. Promenaden från bussen här i Östhammar där jag bor, hem till vårat hus var väldigt jobbig! Jag blev ruskigt stel av att sitta på en buss i en timme.. Men känslan när man somnade i sin säng med sin älskade intill sig efter en sådan här helg var obeskrivlig. Känns som jag går på ett lyckorus nu efter det här. Sjukt nöjd och glad! och otroligt rörd av all uppmärksamhet jag fått från alla nära och kära! Tack alla, ni är underbara!

Nu ska jag njuta av mina sista timmar som 29. Imorgon fyller jag visst 30 också!

Kan för övrigt nämna att jag var med i Uppsala Nya Tidning också i lördags när loppet gick av stapeln.
Slänger upp en bild här av artikeln då den inte finns på nätet, så fort jag tagit ett bra högupplöst kort av artikeln. Troligen imorgon!

Må väl alla!