Le Parkour

Hej bloggen!

Sjukt längesen sist!

Sitter och återhämtar mig nu efter Stockholm marathon 2012. Lyckades även detta år fullfölja hela loppet helt barfota. Otroligt nöjd och glad, även om mina fotsulor är mer möra i år, mot förra året. Misstänker att vätan och regnet gjorde att jag fick mer blåsor av olika anledningar.

Jag ska försöka sammanfatta min upplevelse här tänkte jag så gott jag minns. Allt är lite rörigt i hjärnan.

Jag började med att åka till Stockholm redan på fredag eftermiddag, för att träffa lite vänner som utövar parkour och träna med dom. Sedan på kvällen så blev det övernattning hos en kompis som jobbade sent. Passade på att träna en hel del parkour när jag var i Stockholm. Blev både mycket fys och en hel del rörelse. Var i slussen där dom har bra platser under tak, samt på centralstationen.

Somnade gott på kvällen hos min kompis och gick sedan upp vid 08:00 för frukost och uppladdning. Kom till stadion runt 10:00 och letade upp tältet för att hämta min nummerlapp. Väl där inne så höll jag mig där för att hålla lite värme i väntan på starten. Träffade där på några från Sala varav en av dom som jag mött tidigare på Vansbro marathon förra året. Var kul och väldigt trevligt med sällskap i väntan på starten.

Körde ner skor och väska i min bag som skulle hålla mina saker, snörade på mig chipet runt vristen och stoppade ner mina Luna sandaler i byxlinningen, för att ha som backup om det skulle bli för tufft. Vädermässigt hade det regnat sen i fredags i princip. Lördagen var blöt och kall när jag klev upp. Visste det skulle bli en tuff dag, men jag kände mig motiverad och lät inte vädret slå ner på mitt humör. Jag skulle till varje pris åtminstonde starta barfota hade jag bestämt mig för.

Runt halv tolv rörde vi oss ut för och lämna påsar med saker, och gå mot startfållan. Sa hej då och önskade dom andra lycka till och letade upp min plats för påsen. Sen bar det av in bland folket och mot starten. Kändes kallt och tufft, men jag kände mig beslutsam trots regn och kalla vindar.

Klockan slog tolv och klungan rörde sig framåt. Jag tillhörde grupp D, så därför startade jag bland dom första. Gick över start linjen och började springa. Kändes bra och jag tog ett bra start tempo på runt 5:40 - 5:50 skulle jag gissa på. Blev ingen GPS klockan, eftersom jag glömt bort att ladda den i veckan innan maran..



Första milen kändes förvånansvärt lätt och kylan var aldrig något problem för mina fötter. Då frös jag mer om händer och ansikte. Fötterna var visserligen kalla innan start och något i början, men det kändes aldrig som någon fara för köldskador eller liknande.

Vädermässigt var det mellan +4 och +7 någonstans, med vindar på upp till 10 - 18 m/s. Regn som kom från alla håll och kanter. Det sägs att det var den värsta maran någonsin i Stockholm marathons historia. Den kallaste på 25 år.

Efter första varvet kändes det fortfarande bra och vi tog fart ut mot djurgården. Kände mig laddad till tusen och behövde detta år inte dricka lite mycket som förra året. Tog lite energidryck här och där och varvade med vatten. Västerbron på första varvet var inte heller så tufft som jag befarade, även om det blåste väldigt friskt.

Måste säga att funktionärer och åskådare gjorde dagen fantastisk! Otroligt starkt av dom att härda ut i kylan, vinden och regnet! Vi rörde iaf på oss, medans dom stog stilla i princip. Måste varit en tuff dag för dom! Jag är otroligt tacksam för all pepp och påhejning som dom bidrog med. Hjälpte väldigt mycket! "Heja barfotamannen" hörde jag mer än en gång! :-)

Ute på gärdet så var det tufft. Kastvindar, inga människor. Piskande regn och kallt. Vid det här laget var man dyngsur och det började kännas lite i fötterna efter 20 km. Men det var bara att bita ihop. Nu hade jag gjort mer än hälften snart!



Kämpade på och traglade ut mot Gröna lund. Tog mig ett par sekunder och kollade fötterna då jag började känna att jag fått några blåsor här och där. Såg bättre ut än vad jag trodde, så jag bet ihop och kämpade på. Var rätt dött med folk där vid grönan, men jag var inne i min zon, så det spelade ingen roll. Jag sprang på. Efter ett tag så kom vi in mot stan och det började dyka upp folk igen som hejade på oss och gav oss energi.

För att citera en person på forumet funbeat.se "Fun fact: energin från en jublande sex-årings high-five räcker till att driva en kraftigt nerkyld maraton-löpare ytterligare en halv kilometer." true story!

Det kändes tungt när jag hade passerat 35 km och tankarna gick till mina luna sandaler, men det kändes aldrig som ett nödvändigt alternativ. Fick också massa energi när vi sprang igenom slussen på andra varvet då det stog lite underbara parkourmänniskor där och hejade på mig. Gjorde ett hopp över räckena där och växlade några ord med Martin Svenselius från Stockholm Parkour Academy, hoppade sen raskt tillbaka in på banan för att springa vidare innan jag tappade mitt "flyt" i springet. Fick mycket energi av den stunden en bra bit.

När vi passerade 40 km så kändes det väldigt bra. Han ikapp en person som hade hejat på mig tidigare i loppet som nu gick och såg lite plågad ut. Klappade han på axeln och sa "Nu kör vi!" "Kom igen nu!", fick med mig honom i språng och vi rörde oss mot stadion. När vi hade ca 1 km kvar så började jag öka takten, men gick ut lite tidigt kände jag så jag sänkte tempot igen tills jag kom in på själv stadion. Halvvägs till mål bestämde jag mig för att spurta sista biten och bröt mig ut från klungan och tog yttervarvet och sprang allt jag hade in i mål till publikens jubel. Kändes otroligt skönt att gå i mål! Kall, ont i vader och fötter, blöt och glad.. I mål hade jag kommit, och jag visste då inte vilken tid jag hade, men såg brutto tiden på 4:01 och förstod att jag klarat det under fyra timmar.



Vinglade ner mot uppsamlingsplatsen efter jag fått på mina luna sandals för att skona mina fotsulor lite. Stelt tog jag mig ner för trapporna, fick min finisher tröja och hämtade mig påse. Skyndade mig in i tältet för att byta om i trängseln. Skakade som ett asplöv och var otroligt kall. Aldrig frusit så mycket i mitt liv tror jag. Detta var tame tusan värre än själva loppet!

Fick på mig rena varma kläder, strumpor och ett par skor. Kändes skönt. Haltade iväg och fick mig en bulle och en kopp kaffe. Kändes skönt! Ringde hem och fick min tid från min kära sambo. 3:57 hade jag landat på! Helt otroligt nöjd med att jag kom under fyra timmar. Hade hoppats på runt 3:45 i år, men med tanke på vädret så var jag ändå väldigt nöjd! Trodde aldrig jag skulle klara under fyra timmar i detta busväder.

Träffade även på en gammal klasskamrat från gymnasiet. Grymt kul överraskning och gjorde mig väldigt glad. Efter det så letade jag mig ut mot närmaste t-banestation för att ta mig hem. Kom hem runt åtta på kvällen och kände mig väldigt nöjd. Somnad i soffan med min dotter i knät och med ett leende på läpparna..

Såhär två dagar efter känner jag mig helt fräsch i kroppen. Lite stum i vaderna, men väldigt öm i mina fotsulor. Fick några blåsor som blev lite tuffa, men känns bättre efter jag tömde dom på vätska. Nu är det främst min högra häl som spökar lite. Men känner mig mycket bättre mot igår. Så jag är nog fit for fight innan helgen!

I helgen väntar min första ultra också. Ska springa loppet "Jätte långt" på 68 km. Ska spännande och jag får återkomma med en rapport om det efter helgen!

Nu ska jag försöka få mina kära dotter att sova lunch en stund, så hon inte blir så där grinig och trött på eftermiddagen ;)

Må väl!