Le Parkour

Ja.. då var tärningen kastad. Återstår att se om den landar på en etta eller en sexa.

Har försökt blogga en del tidigare, men då främst på engelska. Känns som jag varit rätt missnöjd med det, då jag inte haft förmågan att utrycka mig lika personligt känner jag. Är nog inte tillräckligt bra på det engelska språket, eller så är det helt enkelt väsensfrämmande för mig att skriva på ett främmande tungmål. Kommer dock fortsätta uppdatera den bloggen också, dock i mindre utsträckning, och fokusera på den här.

Vem är jag då, och vad har jag för svammel att tillföra våran elektroniska djungel utav textmassa?
Jo, jag är en snart 28 år fyllda man, som tränar idrotten/konstformen "Le parkour", samt försöker lära mig akrobatik/gymnastik i sen ålder. Går rätt skapligt må jag säga själv, och jag har riktigt roligt på vägen!

Nu på söndag så kommer det vara ett "jam" i Uppsala (nej, vi ska inte ha syltprovning), där traceurer* kommer att se ses under en heldag, och träna tillsammans, och ha lite samkväm. Kommer nog bli grymt roligt! Det är något jag verkligen ser fram emot!

*Traceur = parkourutövare

Nu kanske en eller annan undrar, vad nu detta så kallade "parkour" är för något.
Låt mig då citera en text från sidan "www.le-parkour.se", då jag tycker att den ger en bra bild av det jag utövar och tränar.

- " Vad är Le Parkour ?

Le Parkour är en konst/idrott som bygger på rörelse, rörelse med ett syfte bakom. Parkour handlar om att ta sig genom alla olika sorters miljöer med endast kroppen som hjälpmedel. Att förflytta sig från en punkt till en annan, från A till B, på ett så snabbt, effektivt och kontrollerat sätt som möjligt.

Le parkour kallas även för "konsten att fly" och "konsten att nå". För att illustrera vad parkour är föreställ dig att du blir jagad av ett lejon. I denna situation skulle de flesta människor, få panik, tappa kontrollen och springa planlöst. Parkour handlar om att ta kontrollen över denna situation, att alltid kunna ta sig framåt vilka hinder man än möter. Här möts idrotten med filosofin och blir ett. Parkour sträcker sig förbi det fysiska planet. Precis som när man utövar parkour stöter man även på hinder och problem i det vardagliga livet. Människan strävar efter att ta sig förbi dessa hinder vare sig det rör sig om en betongvägg eller en arbetsuppgift. Detta är nödvändigt för att kunna utvecklas som människa. Precis som i det vanliga livet så är det sällan som den lättaste vägen fram är den mest effektiva inom parkour.

Självklart är det upp till var och en om man vill ta sig an den filosofiska sidan av parkour. För många börjar det som en lek, men ju mer man tränar desto större betydelse och inverkan får det på ens liv. För många förblir det endast en fysisk träning man utövar för att ha roligt. Det är inget fel med det då vi alla har olika mål med vår träning. Ett som är säkert är dock att parkour handlar om relationen mellan traceuren* och hindret. Det är aldrig den enskilda rörelsen som är det viktiga, det är att ta sig vidare, stunden mellan två hinder är lika viktig som hindret i sig.

* Parkourutövaren


Historia

Le parkour skapades av David Belle i början av 90-talet i Lisses, en förort till Paris, men dess rötter ligger i Vietnam. Raymond Belle, Davids far, gick med i armén i Vietnam vid mycket ung ålder. Hans stora passion i livet var idrott och i armén kom han att falla tycke för hinderbanan, "le parcours de combattant" (varifrån ordet le parkour härstammar). Det blev hans stora passion. Han la ner all sin lediga tid på träning i hinderbanan och kom att vinna många titlar i denna träningsform. Hans passion för hinderbanan tog han med sig även utanför armén. R. B. flyttade till Frankrike och fick senare David. Redan som litet barn blev David Belle inspirerad av sin pappa att väva in träningen i sina lekar. Ju äldre han blev desto mer växte lekarna från lek till träning. Davids vänner fattade tycke för vad han gjorde och tillsammans tränade de. Raymond Belle uppmanade alltid sin son till att ta träningen förbi de fysiska gränserna, att den fysiska träningen skulle ha ett syfte och att man skulle kunna få nytta av sina färdigheter i verkliga livet. Det var så David Belle kom att skapa Parkour, en kombination av fysisk och mental träning. "

Själv så har jag tränat i ca 10 månader nu och jag har utvecklats en hel del sen jag först startade. Främst då mentalt tror jag, även om mina fysiska attribut har förändrats väsentligt även dom. Jag vågar mycket mer saker nu, och känner mig mycket mer säker på min fysiska förmåga. Känner också att min kropp reagerar mycket snabbare, och instinktivt på ett bra sätt när och om jag misslyckas med något. Har flera gånger varit nära att ramla, men har instinktivt lyckats parera det hela, och undvika skada eller smärta. Det är väl resultat av rigorös och repetativ träning.

Hmm, det blev mycket text. Men ni får stå ut med det. Kommer nog inte bli riktigt så här mycket i framtida inlägg. Men ta er i akt, jag har en tendens att skriva rätt mycket när jag väl börjar. Här är det inte snack om något twitter trams inte!

Usch.. Nu börjar tröttheten gnaga på mitt sinne känner jag. Har endast sovit ca 3 timmar än så länge. Jobbat natt, och kom hem runt 06:35 imorse. Ut med hunden, tillbaka in igen till 07:00. Frukost, bestående av gröt och banan med mjölk. Diverse bestyr, och vinka av sambo som gick till jobbet, sen hoppa i säng. Klockan är då 08:47. Somnar efter en stund, och vaknar ca 10:45. Hunden gnäller och slickar mig i ansiktet.

- "JAG MÅSTE UT!"

Upp, som i en dimma. Klä på sig, och vingla ut med hunden.. In igen, försöka sova. Klockan nu 11:00. Ligger och vrider och vänder på mig. Meningslöst..

Så. Här sitter jag nu, förvånansvärt pigg, och bitter över min avsaknade sömn. Ska ge sömnen ett nytt försök efter lunchen. Får äta mycket så jag får en rejäl blodsocker spik, så jag blir dåsig och seg sen och kanske somnar.

Ja. Finns inte så mycket mer spännande information att lämna för stunden. Återkommer med mer att skriva inom en snar framtid.

Må väl!

/Ronnie